Kom att tänka på Grimms saga om Skräddaren som förvandlade kundens medhavda tygstycke från en utlovad kostym – till en kavaj – till en väst – till en vante och slutligen fanns bara en tumme kvar av tyget. Skräddaren sade:
- ”Det bidde bara en tumme.”
Norrköpings Kommun planerade att renovera Strykbrädan (f.d. klädesfabrik) och det skulle kosta kunden = Dig, herr och fru Skattebetalare, kronor 33 miljoner. Hur det gick vet vi nog alla vid det här laget: Det bidde inte 33 miljoner – det bidde 58 miljoner. Fast vi har så klart inte sett slutnotan än. Av Dina redan spenderade 33 miljoner bidde det bara en tumme – fast du blev lovad en kostym. Vad tjänar en tumme till? Jag tror inte att kunden i sagan gav skräddaren en ny chans. Kunden valde nog en annan skräddare nästa gång han tjänat ihop till ett tygstycke. Konstigt att Norrköpings skattebetalare väljer samma svindlare jämt – det är ju inte första gången kommunen blåser skattebetalarna:
Minns rubrikerna kring ombyggnationen av Centralbadet, som länsade skattebetalarnas fickor på tror det var det dubbla den gången med. Tätt följt av Idrottsparken. Metoden tycks satt i system vid det här laget. Fläska på med det dubbla, så att kompisarna får sina fickor fyllda, Stjernkvist hasplar ur sig några väl inövade ursäkter – och så är saken biff. Bara att fortsätta.
Tänker folk vänta tills allt är länsat? Eller ska det behövas en revolution för att få stopp på missbruket?