Tankar kring det oförståeliga

Av Olle Ljungbeck

Politiken.

Avdemokratiseringen, massinvandringen, skolan, kulturskymningen, ohederligheten och löftesbrotten.

Att Sverige drabbats av ett politiskt förfall är obestridligt. Jämfört med tiden för ca 25 år sedan är den intellektuella- och  bildningsnivån liksom sanningslidelsen hos våra regerings- och riksdagsledamöter i katastrofalt avtagande. Detta oroade sig redan Tage Erlander  för i sina memoarer. Men även Olof Palme redovisade samma farhågor.

Och allt talar i dag för att det är så. Bakgrunden till detta har troligen sin grund i nedanstående.

Under perioden från ca tjugotalet till slutet av femtiotalet var möjligheten till högre studier och därmed framgång i arbetslivet för framförallt arbetarbarn men också i viss mån för barn till föräldrar som sympatiserade med de andra partierna ytterligt begränsade. I dessa grupper fanns en betydande del av den svenska begåvningsreserven vars enda möjlighet att slå sig fram i samhället för att i någon mån få utlopp för begåvning och utveckling av denna, var att söka sig till politiken. Därför ger en jämförelse mellan den tidens regerings- och riksdagsledamöter en skrämmande bild av dagens politiker.

Skillnaderna är enorma både vad gäller intellekt, begåvning (personlighetsvariabler) som bildning i dess rätta betydelse.

Varför går då inte begåvningsreserven i dag till politiken, frågar kanske någon. Den gör det inte, därför att möjligheterna att förverkliga sig i enlighet med intellekt, begåvning och intressen är så mycket större i dag i andra delar av samhället att man väljer bort politiken.

De som därför blir kvar är helt klart mindre begåvade och engagerade. De söker i första hand en möjlighet till försörjning och framtida pension. Något verkligt urvalsförfarande som till företag förekommer inte utan rekryteringen grundas på släkt- och kontaktskap.

I dagens första maj-tal såg vi tydligt bristen på ledarskap innebärande bl a att konkreta förslag på samhällsproblemen helt saknades. Politikerna har också förlorat förmågan att tala med och till folket. Den som lyssnade i går kunde inte skilja politikern från byråkraten. Ett praktexempel på detta var inte minst LO-ordföranden.

Stefan Löfven framstod ännu tydligare än tidigare som  en ”de tomma löftenas och lögnernas politiker”.

Han hade före sitt tal i Sundsvall basunerat ut att han skulle informera om satsningar för de 85 tusen arbetslösa unga.

Tillkännagivandet blev en antiklimax. I stället för handfasta jobb tillsätts (av hur många tidigare?) en utredning under namnet ”Nationell samling” med en nationell samordnare! Den skall skaffa bättre statistik om gruppen (som om inte sådan finns i mängd redan?). Uppsökande och förebyggande verksamhet för att bl a förhindra avhopp från skolan.

Förslaget saknar någon som helst verklighetsförankring och kommer att innebära högst marginella förändringar för de 85 tusen ungdomar som lovades jobb efter högst 90 dagar av denne man när han tillträdde som statsminister och som gjort lögnen till sitt viktigaste politiska redskap.

Medierna (dagspress och public service).

I dagspressens barndom var troligen information, familjenyheter, annonser det centrala. Först i slutet av 1800-talet fick vi medier som först och främst såg som sin uppgift att solidarisera sig med folket och uppfattade därför också som kanske sin väsentligaste uppgift att övervaka makten och ta strid mot denna när så krävdes ur demokratisk synpunkt. Inget samhällsorgan skulle vara förskonat denna granskning. Men framförallt regering och riksdag liksom myndigheter och rättssystem skulle bevakas och kritiseras. Dåtidens redaktörer tog då sin uppgift på sådant allvar att de var beredda att gå i fängelse för yttrande- och åsiktsfriheten. I dag firar dagspressen varje år dessa grundlagsfästa friheter men har för egen del dödförklarat dem. Genom dåtida journalisters modiga inställning myntades epitetet ”Den tredje statsmakten”.

Om förfallet inom politiken varit enormt så har förfallet inom den  ”tredje statsmakten” inte varit mindre. Det är i dag ingen överdrift att påstå att denna bildat symbios med makten (regering och riksdag). Men det som gör det hela obegripligt är den totala likriktning som råder inom mediavärlden. Inte minst vad gäller dagens massinvandring. I bl a denna fråga ser det ut som om samtliga tidningsredaktioner utsatts för en hjärntvätt som inte ens Orwell och Huxley kunnat förklara med dess 100-procentiga resultat. Kännetecknande för medierna tidigare var ju just dessa uppstickare bland redaktörer och journalister som vågade gå före och tala om för folket att Kejsaren faktiskt inte har några kläder. Var finns i dag dessa modiga kvinnor och män? Är det som med politiken? Begåvningsreserven går inte längre till tidningsredaktionerna. Lönen är viktigare än hedern.

Skolan. 

I Sverige lär, lågt räknat, finnas 230 tusen arbetslösa invandrare med ”utbildning” lägre än grundskola. Nu föreligger förslag om att dessa skall åläggas skolplikt och sålunda tas om hand av skolsystemet. Redan i dag har vi en överbelastning inom grundskolan som självklart inte kommer att höja nivån utan tvärtom sänka den för svenska skolbarn. Det saknas redan i dag mellan 6- 10 tusen lärare. 

Trots att statistiken visar att vi har minst dessa 230 tusen arbetslösa utan utbildning, hjärntvättas vi med att invandringen är en vinst? Tyvärr får vi ingen förklaring till hur dessa ”vinster” genereras?

Kulturskymningen.

Sverige är på väg att inte längre vara en välfärdstat. Som kulturnation är vi på väg mot skymningslandet.

Det är ingen hemlighet att majoriteten av de som i dag söker asyl i Sverige är analfabeter. Analfabetism innebär självklart obildning men också vidskepelse och religiös fundamentalism. Det borde vara varje politikers skyldighet att verka för höjande av bildningsnivån inte minst bland de inkommande analfabeterna.

Likväl samlar regeringen (”kulturministern”) de mest fundamentalistiska och obildade självutnämnda religiösa ledarna till samtal. Dessa har ofta som enda ”kunskap” och ”bildning” Koranen som inte höjer bildningsnivån utan endast sänker den. Det vi i västerländsk mening kallar bildning saknas helt. Musik, konst, litteratur, målning etc är i stället förbjudet inom Islam med få undantag. Det är också dessa obildade vidskepliga människor som får förtroendet att driva religiösa friskolor!

Kan det vara så att dagens politiker p g a egen obildning inte märker skillnaden mellan verklig bildning och vidskepelse? I annat fall borde ju stödet gå till de intellektuella invandrarkvinnor som utan stöd från samhället för en förtvivlad kamp för att frigöra sina medsystrar från fundamentalisternas förtryck.

Löftesbrotten och den medvetna förljugenheten.

Ingen tidigare statsminister har som Stefan Löfven ljugit så för svenska folket. Trots detta överser medierna med detta.

Lögnerna är nu så grova och så många att hade vi medier som stod på folkets och demokratins sida skulle de inte ge sig förrän han lämnat regeringsmakten.

Men detta skall vi kanske inte förvänta oss av dem som framförallt när det gäller invandringsproblematiken på alla sätt själva döljer sanningen.

Den journalist som i dag vågade tänka egna tankar skulle genast se att skillnaden mellan dagens svenska journalistik och på sin tid Sovjets och DDR.s är obefintlig.

Den sanne journalisten skall vara trolös mot allt utom sanningen.

Eftersom sådana journalister numera saknas i vårt land, närmar vi oss mer och mer det sjuka samhället. Detta kännetecknas av korruption, vänskapskorruption, döljande och undangömmande av samhällsproblem som måste upp i ljuset för att kunna repareras eller oskadliggöras.

En hemsk tanke.

Jag har alltid varit en vän av och stark förespråkare för våra dagis och förskolor. På senare tid när jag mer och mer börjat fundera över den kompakta likriktningen inte minst hos journalister och politiker har mina tankar gått till dessa institutioner.

Det kan väl inte vara så att dessa som jag hela tiden enbart sett som något mycket positivt för fostran av våra barn kanske ändå inte har den rätta pedagogiken. Tänk om den i stället innebär att man gör barnen okritiska och konflikträdda? Tänk om detta är orsaken till dagens likriktning och rädsla för att gå mot vinden!

Dagens politiker och journalister har ju i flertalet fall fått sin  värdegrund från dessa institutioner. I det fallet skiljer de sig helt från tidigare politiker och företrädare för medierna, som en gång hävdade åsikts- och yttrandefriheten utan att snegla åt vilka konsekvenserna kunde bli för en rakryggad hållning.

Ett friskt samhälle förutsätter friska och sunda journalister och politiker, som värnar åsikts- och yttrandefriheten. I dag sker inte detta. Därför är det svenska samhället sjukt och kommer så att förbli tills vi får ett tillfrisknande inom bl a journalistkåren. Personer som är trolösa mot allt utom sanningen.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra författare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s