Svenskt rättstänk 28

38-årig narkoman (sedan tonåren) har för dagen knåpat ihop följande åtalspunkter:

Misshandel, olaga hot, rattfylleri, narkotikabrott, brott mot knivlagen och olovlig körning. Eftersom polisvittnet inte dyker upp och inte heller svarar i telefon så måste dessa mål delas upp i två dagar, dvs två huvudförhandlingar.

Jag får höra att det är vanligt att polisen inte dyker upp i rättssalen när de är kallade som vittnen. En annan skulle bli bötesfälld, men polisen bryr sig tydligen inte. Kanske hade polisen ledig dag och helt enkelt ingen lust att gå till Tingsrätten? Polisvittnet dyker i alla fall upp två dagar senare.

Narkomanen är frekvent återfallsbrottsling. Han berättar sina historier i samma lugna ton och tycks veta exakt vad han kan förneka för att minska straffet och vad han inte kan förneka. Svenskt rättssystem är en ständig del av hans vardag och han verkar inte motiverad att sluta med narkotikan. Han säger lite halvhjärtat att ”man kan åtminstone ge det ett försök”, vilket ju låter lite bättre än att rapportera verkligheten.

Narkomanen berättar lugnt att han öppnade fönstret i lägenheten och slängde ut ljusstaken i smidesjärn – den som han anklagas för att ha misshandlat sambon med. Tanken att någon skulle kunna gå där nedanför fönstret på andra våningen existerar tydligen inte i hans trasiga hjärna. Han berättar lika lugnt att när han blir arg så slår han sönder saker, sådär bara. Han har även smittat sin numer f.d. sambo med hepatit C.

Det enda man har att välja på som påföljd är antingen fängelse några månader, eller Frivårdens light-program. Behandlingshem har i detta fall tidigare inte hjälpt. Det blir semester i finkan två eller tre månader. Sedan vet vi nog alla hur det fortsätter. Tragiskt, både för honom och alla offer. Nästa gång kanske ett barn får ljusstaken av smidesjärn på huvudet och hamnar i rullstol, eller avlider, men det bryr sig svenskt rättsväsende inte om. Den här narkomanen genererar stadigt och enkelt klirr i kassan. Ett rutinärende liksom.

Varför inte låta honom arbeta efter sin förmåga, på mindre ort, i läkande natur och med sunda människor som handledare? Låt honom stanna så länge tills han kan betala tillbaka det han kostat samhället genom sin brottsliga verksamhet. Under tiden får han en ärlig chans att bli av med sitt drogberoende och plantera nya tankar och vanor. Hur ska han annars kunna starta ett nytt liv?

Dagens modell tycks istället vara skapad för att hålla brottsligheten vid liv.

Annonser
Det här inlägget postades i Krigsbusiness. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s