Vi (folket) måste återerövra demokratin

Av Olle Ljungbeck

Demokratins möjlighet att överleva beror på att ett stort antal medborgare
måste kunna göra realistiska val, efter att ha fått eller skaffat sig
tillräckliga informationer och kunskaper, som inte är tillrättalagda för
vissa syften.

Demokratins institutioner – regering och riksdag samt lokala och regionala fullmäktigeförsamlingar – måste vara folkviljans  förlängda arm. Detta blir de emellertid endast om riksdagspartier, riksdagsledamöter, talmän, regeringsledamöter och fullmäktigeledamöter gör sitt allra bästa genom att lyssna på medborgarna , sprida kunskap och information som inte är tillrättalagd för maktelitens och etablissemangets egna syften. Men kanske också och inte minst att de har kunskaper i de frågor de skall fatta beslut i. (Ett lysande exempel på att så inte  är fallet är Lissabonfördraget tydligt bevis på).

De kandidater, som vi genom vår röst ger ett politiskt förtroendeuppdrag,
är emellertid långt avlägsna (ännu längre genom EU), de befinner sig på
maktpyramidens topp. Teoretiskt är de våra, folkets tjänare, men i själva verket är det
tjänarna som talar om hur vi skall rösta, tycka, tänka och forma det
framtida samhället. Vi befinner oss längst ned vid pyramidens fot och måste
lyda  trots deras ofta usla argument.

Sveriges statsskick är visserligen representativt men det står också i
Grundlagen; att ”all offentlig makt utgår från folket”. I och med EU-inträdet har en
maktförskjutning ägt rum – utan medborgarnas medgivande – i en omfattning
som saknar motstycke sedan demokratins införande. Riksdagen tolkar i dag det representativa systemet som om medborgarna efter valen lämnar över sin makt in blanco dvs villkorslöst. Detta har aldrig varit meningen utan strider helt mot grundlagens anda och bokstav. Det framgår inte minst av förarbetena till vår grundlag.

Allt sedan det demokratiska genombrottet fram till 1980-talet gick de
politiska partierna – vid val – fram med detaljerade program som tydligt
redovisades för medborgarna. Dessa fick därmed en tydlig information
om  partiernas politik och viljeinriktning men också vilka  principiellt
viktiga frågor man tänkte driva i eventuell regeringsställning. Därmed bands
också riksdagsledmöterna upp och kunde inte – vilket numera är regel – föra
en politik och besluta i en mängd för medborgarna synnerligen väsentliga
frågor som inte förankrats hos folket. De kom därmed att på ett mycket konkret sätt företräda medborgarna som det representativa systemet skall tolkas.Eftersom jag är några till åren kommen minns jag att t ex Tage Erlander medvetet väntade med viktiga beslut till kommande val av respekt för medborgarna och demokratin.

Helt i strid med det representativa systemets mening beslutar och genomför
riksdag och regering men även fullmäktigeförsamlingar i för medborgarna och demokratin en mängd livsviktiga frågor – under pågående mandatperiod – utan att dessa på något sätt förankrats hos folket. Den som också studerat förar-
betena till våra grundlagar finner att informationskravet inför kommande
val är mycket tydligt. I dag finns det ett otal exempel på sådana för medborgarna viktiga beslut, som tagits i riksdagen utan att medborgarna informerats eller fått ta ställning till dem i val.

Några exempel: Nytt pensionssystem. En jämförelse mellan å ena sidan om hur ATP
och å andra sidan det ”Nya pensionssystemet” kom till visar på en tydlig
demokratisk förändring. ATPsystemet genomfördes efter en enorm
informationsinsats och folkomröstning. Det ”Nya pensionssystemet” däremot
togs bakom lykta dörrar och hade aldrig förelagts folket före beslut! Men
även Alkoholpolitiken, Amsterdam- Maastricht- Schengen- och Niceavtalen,
Allians- och neutralitetspolitiken, EMU, Försvaret, Den allmänna värnplikten, Stridande insatsstyrkor på utlandsuppdrag, massinvandringen etc har aldrig förelagts folket i val.

Men det flagranta övergreppet mot grundlagen och demokratin är det
av riksdagen godkända Lissabonfördraget. Det sistnämnda  innebär den största förändringen för medborgarna och Sverige vad gäller suveränitet, frihet och oberoende m m sedan Sverige blev en statsbildning! Vid behandlingen av Lissabonfördraget stod det klart att vår grundlag la hinder i vägen för att förändra statsskicket. Med Lissabonfördragets godkännande ignorerade riksdagen detta vilket innebär att Sveriges statsskick har ändrats i strid mot vår grundlag. I direktiven till 1997 års grundlagsutredning sades det tydligt att utredarna skulle förankra och informera om utredningsförslaget till medborgarna. Detta skedde givetvis inte.

Ändringen 2002 är om möjligt ännu allvarligare.

Bl a har svenska folkets rätt att kräva folkomröstning i EU-frågor satts ur spel av riksdagen. Denna ändrade i all tysthet grundlagen så, att riksdagen ensam, och med ett enda beslut (istället för två som grundlagen stadgar), numera kan överlåta svenskt självbestämmande till EU, även om det strider mot svensk grundlag?

Någon medveten information om detta flagranta brott mot grundlagen och folket har givetvis inte skett. Man har medvetet satt demokratins mest fundamentala spelregler ur funktion.

När Lagrådet den 28 juni 2005 undersökte om regeringens påstående stämde – att den nya EU-konstitutionen inte stred mot vår svenska grundlag, sprack bubblan. Hade regeringen rätt, behövdes nämligen ingen folkomröstning för att Sverige skulle säga ja till EU:s konstitution utan det räckte med ett enda beslut av riksdagsledamöterna. Alla som vet hur stort svenska folkets motstånd var mot EU-konstitutionen inser att riksdag och regering som väl kände folkopinionen än en gång sökte lura oss.

Lagrådet konstaterade att visst strider EU:s konstitution mot vår grundlag, men det behövs likväl ingen folkomröstning? Riksdagen har nämligen tidigare (utan att höra folket) lagt till en liten mening i en grundlagsparagraf (RF 10 kap. 2 par.) som innebär att när det handlar om maktöverlåtelse till EU, då har folket fråntagits rätten att kräva folkomröstning. I stället beslutar riksdagen på egen hand och med bara ett enda beslut? Detta som skett medborgarna ovetande är inget annat än ett grundlagsbrott och en statskupp.

När Göran Persson fick klart för sig vilken maktförskjutning som ägt rum från folket till riksdagen yttrade han följande, ”Inte trodde jag att man tagit ifrån svenska folket så mycket makt”. Det måste vi ändra på. Tyvärr ljög han som flertalet politiker gör, eftersom någon ändring inte skett.

Därmed är det sålunda nu fritt fram för riksdagen att utan att fråga folket, överlämna vårt nationella självbestämmande över naturtillgångar som skog, allemansrätt, energi, gruvor, vatten, malmer, uran osv till vad EU kallar ”gemensam politik”! Gemensam politik innebär för Sveriges del att vi avhänder oss vårt självbestämmande. Sveriges medborgare har därmed inte rätt att bestämma över våra naturtillgångar och hur vi vill utforma vårt framtida samhälle. (Är dagens situation med massinvandringen ett exempel på detta genom att regeringen inte stänger gränserna trots att vi närmar oss katastrofen)?

Var och en som läser detta vet att någon information – trots utredningsdirektiven  – vid 1997-års demokratiutredning inte förekom till medborgarna under arbetets gång utan endast till en liten krets av etablissemanget.

Lika lite som man var intresserad av att involvera och hålla medborgarna informerade om 1997-års grundlagsutredning är man om möjligt ännu mindre intresserad av detta vad gäller den 2014 beslutade demokratiutredningen.

Som också den utgör en liten exklusiv grupp utan förankring i folket. Därtill med en helt misslyckad utredningsordförande. Grundlagsdirektiven som de ser ut, kunde mycket väl vara skrivna av någon som inte vet vad ordet demokrati står för!

Jag har tidigare hävdat att en av orsakerna till dagens politiska förfall bl a beror på att begåvningsreserven ej längre söker sig till politiken. Den gör det inte därför att möjligheterna att förverkliga sig är i dag mycket större inom andra områden än de var under perioden 1930-1960-talet. Jämfört med den tidens politiker är den intellektuella- som bildningsnivån hos dagens politiker i katastrofalt avtagande. Det intellektuella förfallet hos riksdagsledamöterna uppmärksammades av såväl Tage Erlander som Olof Palme. Den förstnämnde har tom skrivit om det i sina memoarer.

Respektlösheten mot Grundlagen är kanske det mest oroväckande hos dagens politiker.

För att till en del förstå varför begåvningsreserven inte längre attraheras av politiken får vi gå till tidsperioden 1920-60-talet. Under denna period var möjligheterna för såväl arbetar- som medelklassens barn att söka sig till högre studier mycket små. Därför blev politiken den enda möjligheten för de begåvade från dessa klasser. I dag är bilden helt förändrad vad gäller möjligheten för högre studier. Politiken får därför nöja sig med medelmåttorna vilket ingen kan undgå att se. I de båda grupperna fanns en betydande begåvningsreserv såväl bland arbetarklassen som medelklassen i vilken fanns en stor andel som röstade borgerligt.  Den enda möjligheten för dessa att slå sig fram i samhället och få utlopp för sin begåvning och utvecklingspotential var att söka sig till politiken där några krav på högre utbildning inte krävdes. Sannolikt skulle ingen i dagens regering platsat i någon av Erlanders ministärer ja kanske inte ens i riksdagen.

En annan ytterst väsentlig orsak till det politiska förfallet är avdemokratiseringen av partierna. Med kraftigt vikande medlemsantal blir det till slut endast en liten grupp kvar i partierna som behärskar såväl partiapparat som utseende av kandidater till riksdag och fullmäktigeförsamlingar. De utgörs i dag av en kollegial grupp som utser varandra och vänner till olika politiska uppdrag.

När partierna hade ett högt medlemsantal och intresset hos medlemmarna var stort, att närvara vid möten, kunde inte denna grupp styra och ställa i eget intresse. Vid ett något så när stort medlemsantal med fler självständiga, aktiva och orädda medlemmar fungerar demokratin bättre och styrelser och funktionärer tvingas lyssna. I dag är det ett omvänt förhållande där styrelsen oftast tillsätter sig själv. En grundlagsändring innebärande större frihet för medlemmarna att själva föreslå kandidater och dessas röstetal vid valen fick vara avgörande för om de blev valda, skulle säkert vara positivt ur demokratisk synpunkt.

Självklart skall en grundlag ge betydligt större utrymme för folkomröstningar.

I Schweiz krävs endast hundratusen röster för att få till stånd en beslutande folkomröstning.

Politikernas motstånd mot demokratin var Decemberöverenskommelsen ett lysande exempel på. När den nu gått i graven trodde man att politikerna fått förnuftet tillbaka. Men ingalunda. Endast några veckor därefter föreslår Anna Kinberg Batra att man skall grundlagsfästa denna!

Jag överdriver inte om jag påstår att det närmaste man kan komma ett liknade förakt för demokratin från en politiker, är Hitlers Fullmaktslag från 1933 – antagen 1934.

Det vi nu ser är ett systemskifte från ett ganska välutvecklat demokratiskt system till renodlat elitstyre. (Problemet är emellertid att dagens parlament består av en ytterst liten intellektuell elit om ens någon?).

Man kan säga, att grundlagen är ett samhällskontrakt mellan medborgare och riksdag och regering. Så länge de sistnämnda följer grundlagen – vilket man inte gör i dag – är medborgarna lojala. Bryter däremot regering och riksdag samhällskontraktet – det är vad som skett – har de förlorat sin legitimitet och medborgarna kommer förr eller senare att revoltera eftersom deras frihet, Sveriges oberoende etc står på spel.

Den frustration hundratusentals människor i dag känner över att de inte kan påverka samhällsutvecklingen kommer så småningom att leda till kraftfulla demonstrationer och i förlängningen kanske revolt där våld inte kan uteslutas p g a medborgarnas förtvivlan och misströstan. Är massinvandringen en sådan fråga som till slut tar sig uttryck i ett medborgaruppror?

Det är belysande för Stefan Löfven med fleras förakt för demokratin när dessa påstår att just massinvandringen är överordnad folkets inflytande. Trots min ateism vill jag påstå att han i detta uttalande sätter sig själv i guds ställe. Precis som tidigare kungar. Genom att ge sken av att hans handlingar helt styrs av humanism och tycka-synd-om-ism visar han tydligt att han inte är någon statsman. Att styra ett land utan realism kan bara innebära att man inte tar ansvar och trots folkets motstånd styr mot den annalkande katastrofen.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra författare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s