Glöm inte…

Av Marcus Birro

Vad är det för ett land vi lever i? När förvandlades vi till denna tysta papperstiger? När blev vi dessa fega medlöpare, dessa tysta, skrämda harar?

På teve ser vi partiledarna dansa undan folks oro. Statsministern beter sig som en mobbare och hans politiska motståndare är livlemmar till hans förbannade bygge. Alla älskar makten mer än folket. De älskar sig själva, de älskar sin elit. Det är politisk onani.
Ingen försöker ens se de verkliga problem som landet står inför.

Människor som köper 40 kvadratmeter 30-tals bostäder för 4 miljoner samlar sig i sina stadsdelar. ..
De säger sig ha patent på sanningen. De vet hur det ligger till. De kan allt om världen. I andra delar av landet, längs vindpinade gågator ute i landet stretar vanligt folk med sina matakssar och sina bekymmer och de har börjat utveckla två saker; ett eget språk eftersom makten aldrig lyssnar på dem, och drakhud eftersom de skrikit sig hesa så länge nu, eftersom de inte orkar blöda mer…
Så de borde gråta men har inga tårar kvar. De borde slåss men någon har stulit deras vapen. De borde skrika men makten har stulit deras ord, dragit deras hjärtan ur deras bröst och stampat på dem…

Ingen bryr sig om dem. Makten skiter fullständigt i dem. De är utlämnade, kvarlämnade. Ingen tar deras oro på allvar. Deras verklighet räknas inte.

De lever ett liv som blivit ett matematiskt tal som ingen orkar räkna ut.

I byar, på pizzerior, i småstäder, i förorter, i radhuskvarter, på åkrarna, under det lätta regnet i den stumma skogen, under de tysta granarna, längs myrar och vattensjuka dikten, längs gågator och i gallerior….Miljoner människor som inte räknas för att de inte har en röst, för att de inte har tillgång till de plattformar som räknas. Miljoner människor i det här landet som föraktas av de som är satta för att vara deras röst, kulturen, media, politiken.

Samtidigt. På en offentlig toalett i Malmö dör en MS-sjuk kvinna helt ensam eftersom Försäkringskassan beslutat sig för att dra in hennes hjälp. Hon dog på en toalett som ett skadedjur. Det går inte att föreställa sig den fruktansvärda ångest hon måste ha upplevt. Hennes anhöriga ska nu sörja en fullständigt meningslös och onödig död, en älskad medmänniska som med rätt hjälp haft massor av bra år kvar framför sig. Nu är hon död. Hon hittas som en skalbagge på ett offentligt dass…

Hennes skötare intervjuas i radion. Hon säger att kvinnan skulle levt om hon fått behålla sin assistans. Hon själv skulle ha varit med den där helgen hon dog. Om inte en statlig myndighet beslutat sig för att dra in den hjälp som den kroniskt sjuke borde haft rätt till…

Alltså. Vi tar det igen. En statlig myndighet beslutar sig för att dra in en MS-sjuk kvinnas hjälp och hon dör ensam och övergiven på en offentlig toalett. Den efterföljande debatten är surt svenskt återhållsam. Ingen orkar bli tillräckligt upprörd. Inga kampanjer startas. Ingen ställs till svars. Ingen chefredaktör startar kampanjer på sin löjliga lilla tidning…

Ingen journalist är mer upprörd än att man ringer upp en ansvarig minister som givetvis inte har tid att svara på några frågor.

Vilket skam för det här solkliga landet att vi har människor som dör som djur för att de inte får den hjälp de har rätt till samtidigt som det talas om gräddfiler för andra människor. Vad är det för ett land där vi inte kan ta hand om våra sjuka, gamla och utsatta men gärna hjälper andra? När blev det legitimt att så fullständigt urskilnningslöst sålla i vår solidaritet? Och varför ska man jagas med hot och hat för att man har mod nog att våga skriva som det är?

Hur är det möjligt att ingen ställs till svars för den här kvinnas död? Räknas hon inte? Varför fylls inte löpsedlar och förstasidor med bilder, kampanjer och engagemang?

Den handläggare på FK som beslutade att dra in hennes stöd och hennes hjälp är ansvarig. Ministern som håller sig undan alla frågor och hukar på sitt kontor är skyldig. Alla förbannade journalister som håller käften om tillståndet i landet och hellre angriper oliktänkare är också ansvariga. Alla ni som håller käften om det omkring er som ni VET är fel är också meddskyldiga.

Det finns ingen ursäkt för likgiltighet längre. Ta ert ansvar som medmänniskor.
Sluta huka i er förbannade feghet.

Annonser
Det här inlägget postades i Andra författare. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Glöm inte…

  1. Hans Nilsson skriver:

    Fegheten hos merparten av det Svenska folket har pågått så länge att jag tvivlar starkt på att den går att få bort. Skygglappsförsedda sjusovande gummiryggar med knuten näve i byxfickan är inget att hoppas på inför framtiden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s