Landsförrädarna!

Av Olle Ljungbeck

Till statsminister Stefan Löfven, Anna Kinberg, Batra, Annie Lööf, Lars Björklund, Ebba Busch Thoor, Jonas Sjöstedt, Gustaf Fridolin, Isabella Lövin . För kännedom till Jimmie Åkesson av speciella skäl.

Nedanstående är två översatta autentiska ögonvittnesskildringar från ett land i en av våra världsdelar, som före händelserna nedan var känt och rankat som värdens främsta välfärdsland där förutom materiell välfärd jämlikheten mellan män och kvinnor liksom tryggheten var de högst utvecklade i världen.

Landet styrdes och styrs alltjämt av 7 partier som går under benämningen klöverpartierna. Mot dessa står ett parti som vill värna den inhemska befolkningen och minimera invandringen, som genom de sju partiernas totala ansvarslöshet är på väg att föra landet mot en katastrof vad gäller välfärd, rättsstatens upplösning och raserandet av kvinnors rättigheter.

Bakgrunden är att hundratusentals människor flydde från sina hemländer (som visserligen var diktaturer) när detta land tillsammans med ett antal allierade stater störtade de flyende ländernas diktatorer på grunder som helt strider mot folkrätten. Därför är det ställt utom allt tvivel att detta lands  politiker förutom att ha störtat sitt eget land och folk i fördärvet också enligt folkrätten skall betraktas som krigsförbrytare och landsförrädare men också är medskyldiga till den flyktvåg som drabbat denna del av världen.

Det kan sägas vara ödets ironi att de nämnda 7 partierna som trots sitt ansvar för flyktingvågen utropade sig som den humanistiska stormakten och nu även är på väg att förgöra sitt folk. Ja inte nog härmed utan statsministern i landet påstod sig själv vara feminist och ledare av världens enda verkliga feministiska ministär. Ännu mer moralisk låghet visade denne statschef när han av världsförbundets generalsekreterare erbjöds och åtog sig uppdraget att i hela världen verka för jämlikhet mellan kvinnor och män! Trots detta är han på väg att acceptera en utveckling för det egna landets kvinnor och de invandrade som innebär en tillbakagång på över tusen år, dikterad av de inkommande männen vars religion – Islam – förbjuder jämlikhet mellan kvinnor och män.

Att jag tar upp detta med dig Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Lars Björklund, Ebba Schults Thoor, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Isabella Lövin är för att i tid varna för vad som kan hända i Sverige. 

Jag vet inte om översättaren med flit givit berörda samhällen likartade eller samma namn som orter i vårt land för att varna er för vad som kan komma genom uselt och förrädiskt ledarskap. 

Jag vill nu fråga dig Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Lars Björklund, Ebba Schultz Thoor, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Isabella Lövin om ni håller med mig i min uppfattning att dessa politiker som så svikit sitt folk och land är moraliska uslingar och landsförrädare. Men också att de borde ställas inför en folkdomstol och dömas till livstid. Jag vill gärna höra era synpunkter.

Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle

 

Därför lämnar jag Husby

De jag kallar för ”de skäggiga skuggorna” har ockuperat våra offentliga lokaler, skriver Zeliha Dagli.

Under de sista 5-10 år har en fundamentalistisk våg kommit till förorten. Ett klansystem har växt fram i förorterna, bland annat i Husby där jag länge bott. Imamer och klanledare har tagit makten från politiker och myndigheter. Det har blivit tabu att kritisera kulturen från hemländerna, religionen likaså. När jag pratar om integration, aborträtt, rätten att äga min kropp, när jag diskuterar hur våra förorter ser ut, när jag bara vill ta en fika, säger moralpoliser i Husby föraktfullt till mig att jag har blivit för svensk .

De jag kallar för ”de skäggiga skuggorna” har ockuperat våra offentliga lokaler. Fritidsgården har förvandlats till en moské. Kvinnorna har inte längre någon plats i det offentliga rummet, de stängs in i hemmen. Kvinnor kan inte röra på sig i samhället utan kommenterade blickar och moralpoliser som kontrollerar våra liv.

Husby och Järvafältet påminner mig min barndoms upplevelser i Turkiet. Nuförtiden kan inte ens polisen röra sig hursomhelst där. Vi kvinnor, unga som äldre, kan inte länge röra oss fritt utan att motta hat och hot från ungdomar. Det finns mycket elakt skvaller om oss kvinnor i Husby, särskilt från unga män.

Det har blivit värre och värre i Husby. För två år sen skrev jag en text om att jag ville söka asyl igen. Jag flydde från religiös fundamentalism i Turkiet en gång tidigare – nu såg jag mig nödd och tvungen att göra det igen. Det blev starten på en intensiv debatt. Allt jag skrev i min artikel bekräftas nu.

Efter upploppet i Husby 2013 arrangerade olika organisationer lokala träffar, seminarier och debatter. Vi bildade nätverket Förortsfeminister 2015, med ett debattforum på Facebook och träffar i Husby första lördagen varje månad. Vi vill att det ska leda till förändring. Vi fikar på fiket i centrum, där det normalt nästan bara är män. 15-25 kvinnor brukar delta. Vi diskuterar hur det ser ut och vad vi kan göra. Hur och var man kan lyfta dessa frågor. Vi vet att problemet inte är unikt för Husby och vi vet att det inte finns enkla lösningar. Men vi måste stå upp för våra värderingar och våra rättigheter, inte minst för nästa generation invandrarkvinnor. Vi märkte att bröder skrämde och kontrollerade sina systrar, att ensamma mödrar styrdes av sina unga söner och inte längre fick eller Inte vågade delta på mötena. Vi anses som farliga.

Vi fick varningar från vänner som uppmanade oss att vara försiktiga. Nu har jag flyttat från mitt älskade Husby. Jag saknar det mycket, men jag blev less på att ständigt behöva förklara för mig helt självklara saker om mitt privatliv, bli ifrågasatt för att jag inte använder slöja trots att jag är muslim och bli kallad hora.

Vi vet att många av de muslimska länderna styrs av sharialagar. I länder som Iran och Afghanistan kränks kvinnors och barns rättigheter ständigt. Små flickor gifts bort med äldre män de aldrig har träffat, gravida får inte visa sig ute, det anses skamligt. Våldtäkter anses alltid vara kvinnornas fel, orsaken skulle vara att de inte har täckt sig tillräckligt. Hedersrelaterat våld ökar, kvinnor får inte skilja sig. Nu ser jag dessa skrämmande tendenser här i Sverige. Många politiker vågar inte ta i detta för de är rädda att det ska ses som rasistiskt. Men om integration ska fungera måste vi värna om de rättigheter och skyldigheter vi har.

Många politiker vågar inte ta i detta för de är rädda att det ska ses som rasistiskt.

När jag pratar om kulturblandning menar jag inte att vi ska utplåna våra kulturella olikheter. Jag menar att människans val av livsstil, sätt att roa sig och möjlighet att vara sig själv, inte skadar någon. Däremot är hat mot oliktänkande och berövande av kvinnors frihet rent skadligt.

Zeliha Dagli

Grundare Förortsfeminister. Feminist

                        –  –  –

Vi sitter i ett utrymme som nyttjas som konferensrum ibland. En av många funktioner. Bland datorer som inte använts på säkert tio år men som fortfarande tycks fylla någon form av funktion. På ett av alla de kontor som tillhör Järvafältets olika religiösa, i det här fallet en kristen, församling. Någon mer omfattande renovering har inte skett av lokalen sedan den byggdes men allt är rent och prydlig, om än slitet.

Det är mitt i veckan och mitt på dagen när vuxna människor borde vara på sina arbeten och barnen i skolan, men trots det ser jag på torget utanför ett tjugotal personer, alla män, i olika åldrar driva planlöst omkring i olika grupper. De få kvinnor jag ser hastar snabbt förbi i sina slöjor överbelamrade med matkassar på väg hem får vi anta. Den enda som ser ut att arbeta är en renhållningsarbetare som kör fram sin bil och tömmer papperskorgarna. Skandinav till till utseendet.

De som är sysslolösa eller har någon form av väldigt lång rast i sitt arbete kommer från Nordafrika och Mellanöstern. Rasten varar i varje fall under hela min tid hos församlingsmedlemmen vilket var några timmar.

Personen framför mig har levt i Sverige i mer än tjugo år. Hela tiden har personen bott på Järvafältet och varit aktiv i sin församling men även sökt samarbete med andra. Han bor inte längre på Järvafältet. Något skedde 2012 och den senaste utvecklingen har accelererat det skeendet. Framför allt sedan Ken Ring uppmanade regeringen Reinfeldt (innan Löfven tillträdde) att stoppa mottagandet av nyanlända:

”Varför fyller ni på med fler och fler? Ni kan ju inte ens ta hand om oss som redan kommit”

Jag tänker. Jag kommer på mig att under samtalet se ut genom fönstret. På torget utanför driver samma män fortfarande runt. Röker. Pratar i mobiltelefon. En lång rast. Eller inget att göra. Eller så ser de till att kvinnor och religiösa minoriteter blir påminda om sin plats. Männen dominerar med sin blotta närvaro på torget stämningen. Kvinnorna hastar skyndsamt förbi. Med blicken ner i marken, alla beslöjade på olika sätt.

Vi pratar om klanstrukturer. Vi pratar om kravallerna i Husby, polisen hade ingen kontroll över situationen tills ett par fältassistenter lyckades mobilisera klanledarna och familjeöverhuvudena. De gav dem en roll att spela. Det är lika förbjudet att elda upp bilar i Bagdad som i Husby och dessa män gav sig ut på gatorna för att ta hem de sina. Inte sällan fick de ungdomar som varit med i kravallerna uppleva klankulturens straff. De hade förnedrat klanen genom att kasta sten på polisen och elda upp grannarnas bilar. Genom detta försvann 80 procent av ungdomarna från gatan och polisen kunde återta kontrollen. Männen, men även vissa kvinnor, som annars befann sig i ett utanförskap hade fått en roll att spela. De fyllde, och fyller, en viktig funktion.

Men det finns en baksida. Oviljan hos klanmedlemmar eller de som kommer från en klankultur att vittna beror inte bara på rädsla. Rättsstaten har fått konkurrens av sedvanerätt samtidigt som de bägge rättssystemen kolliderar med varandra.

Min samtalspartner berättar om hur barn från sju års ålder uppmanas att vandalisera andra religioners lokaler med stenkastning och annat. Hatet mot andra religioner finns i hemmen, uppmaningarna kommer från äldre syskon men ibland även från föräldrar. De vet att Sverige inte har kollektiv straffutmätning samt att minderåriga i praktiken är befriade från straff. Om vi undantar samtalet hos ”Blomsterhattstanten” på socialkontoret när föräldrarna kallas dit. Skulle straffansvar utkrävas tillämpar Sverige, likt de flesta demokratiska länder, individuellt straffansvar. Det vet dessa om. Och inte sällan kommer dessa gärningsmän från kulturer med motsatt syn på straffansvar.

Begår någon klan- eller familjemedlem brott mot annan klan eller familj utkrävs inte sällan kollektivt straffansvar. Ett sätt för att förmå klanen att ta sitt ansvar i relationen till andra. Det är en sida av klankulturerna som nu etableras på Järvafältet. En annan är hedersvåldet mot kvinnor. När Fadime Sahindal ville gifta sig med en svensk så vanhedrade hon familjen i relation till andra familjer och sin egen klan. Kollektivets intresse stod över Fadime Sahindals rätt att enligt svensk lag välja livspartner själv.

Men det regelverket, det kollektiva ansvaret, kan klanerna välja bort i Sverige när det passar dem, den svenska kulturen når inte in. Vid brott som begås i dessa kulturer i dess ursprungsländer straffas hela familjen eller klanen om den inte frivilligt gör bot. Inte i Sverige – där individen är den som skall straffas. Oavsett om hur mycket och i vilken omfattning individen uppmanats eller fostrats i att kasta sten på kyrkor och andra religösa lokaler av sin klan.

Hade dessa ungdomar och unga vuxna begått motsvarande brott i sina ursprungskulturer som de begår i Sverige hade hela familjen eller klanen straffats. Det är i grunden lika förbjudet att elda upp sin grannes bil i Mogadishu som i Husby. Skillnaden är i straffutmätningen. Här klarar sig gärningsmannen undan. Det gör han aldrig i dessa kulturer där klanen själva tar hand om honom. Denna logik åskådliggör Per Brinkemo bland annat i FOKUS.

Vi återvänder till samtalet.

”Jag har flyttat härifrån nu. Jag bor två kommuner längre bort. Det gick inte att bo kvar längre med mitt öppna kristna engagemang och mitt arabisk-kristna namn. Efter tredje skadegörelsen mot min bostad och dödshoten fick jag nog. Jag bor ensam utan en familj som kan försvara mig. Jag har församlingsvänner som inte längre vågar åka hit, även de som bor så långt bort som i Märsta och Upplands Väsby på våra möten och gudstjänster.

Vi är rädda nu”.

Även detta är en del av Sverige. När vi hör före detta utrikesminister Carl Bildt och nuvarande justitieminister Morgan Johansson är det dock inte Sverige. Och kanske är det så som den unga kvinna jag intervjuade för två år sedan sade:

”Varför överger ni oss? Är vi inte svenska nog? Har vi för konstiga namn? Pratar vi fult? Varför överger ni ert eget land”?

Men kanske hon, Carl Bildt samt Morgan Johansson alla har rätt i bilden om Sverige samtidigt. Kanske är det så att Järvafältet håller på att glida ur Sverige och därmed inte skall tas med i Sverigebilden. Tendenserna finns. Står sig trenden är Järvafältet inte längre en del av Sverige om ett par år. I varje fall inte vad avser ett kulturellt perspektiv, inte heller kanske svensk lag gäller allena längre.

I varje fall kommer Järvafältet inte vara en del av det Sverige som regeringen vill stå eller ta ansvar för utåt enligt justitieministern. Och kanske är det därför som SSU Stockholm låter Sveriges Unga Muslimers Rashid Musa föreläsa om separatism. Att det är separatism som är den önskvärda utvecklingen från vissa aktörer. Kanske är det för att vare sig Carl Bildt eller Morgan Johansson längre vill att Järvafältet skall känna sig som en del av Sverige de driver bilden om Sverigebilden så hårt. Att de särskilt utsatta områdena inte längre är Sverige.

Järvafältet. En dag i februari.

Cop