”Hur blev vi ett folk utan respekt för oss själva”

Efter terrordådet på Drottninggatan: Bitterhet och vrede ger oss kraft och hopp

Hur blev vi ett folk utan respekt för oss själva och vårt värde? När slutade vi bry oss om hur andra behandlar oss? Varför förstår vi inte när vi blir kränkta, hånade, föraktade, angripna – ja, faktiskt utsatta för ondska? De frågorna har malt i mig veckan efter terrordådet på Drottninggatan.

Två dygn efter att en man kapade en lastbil, och i akt och mening att döda så många av oss som möjligt i hög hastighet körde nedför en gågata, samlas tusentals människor på samma plats för att manifestera kärlek. Otaliga texter på temat ”kärleken övervinner allt”, ”godheten ska segra över ondskan”, och ”vi låter inte rädslan vinna” har publicerats och så många floskler har uttalats i tv-soffor och radioprogram att de kunnat fylla Sveriges samtliga bibliotek och bli över.

Man kan ju tycka att det är vackert, att det är storsint, att det är civiliserat att svara på ondska med kärlek. Man kan vända andra kinden till och man kan hoppas att de där andra, de som helt uppenbart inte är uppfyllda av kärlek till mänskligheten utan faktiskt hatar och vill det som är ont ska ta intryck och förstå att kärlek är bättre än hat, godhet vackrare än ondska. Så där har varenda misshandlad kvinna i världshistorien resonerat. Hon har rest sig, förlåtit, älskat – och blivit misshandlad igen och igen och igen. Varenda misshandlad kvinna i världen vill så förtvivlat gärna tro att världen egentligen är god, att kärlek finns och att våldet inte kan skada henne. Hon tror att hon, just hon och hennes kärlek, ska hela och frälsa den som gör henne illa. Hennes godhet och hennes kärlek är större än misshandlarens ondska och hat, och om hon bara säger det tillräckligt många gånger kommer det att bli sant. Som om verkligheten inte finns. Som om bara ord, drömmar och förhoppningar finns.

Vad drömmer vi om? Vad hoppas vi på? Vad kan vi hoppas och förvänta oss? Vi kan hoppas på trygghet. Vi förväntar oss att vara trygga, utom räckhåll för död, våld och ondska när vi promenerar i vårsolen, vi förväntar oss att våra barn kan gå hem från skolan utan att dödas, vi hoppas på att de vi möter på vår väg hem och genom livet vill oss väl. De allra flesta människor vill väl. Nästan alltid promenerar vi tryggt i vårsolen och nästan alla barn kommer nästan alla dagar tryggt och säkert hem från skolan. Vi har rimliga förhoppningar och förväntningar, legitima och berättigade.

Vi förväntar oss bara det vi faktiskt har rätt till – att vi och våra barn är trygga. Att vi inte blir utsatta för våld och död. När våra rimliga och legitima förhoppningar går om intet, reagerar vi med bitterhet, skriver filosofen Lynne McFall i antologin Feminist Ethics. Den som inte blir bitter efter att ha fått sina viktiga och rimliga förhoppningar kränkta är, enligt McFall, ”antingen cynisk eller ouppmärksam”. Den som inte reagerar med bitterhet och vrede efter att ondskan rört vid henne tycks inte förvänta sig särskilt mycket av livet. Kanske förmår hon inte ta in vidden av det inträffade?

Jag är böjd att hålla med McFall. Bitterhet är en form av moralisk vrede som är ett uttryck för individens självrespekt. John Rawls, också filosof, menar i A Theory of Justice att bitterhet är en känsla som gör moraliska anspråk. Bitterhet är mer än instinktiv ilska efter att ha blivit angripen eller kränkt, den är en idéburen respons och knuten till värderingar och normer. Rawls skriver att bitterhet uppstår när vi upplever att det vi internaliserat som rätt och gott – de principer och värden vi tror på och lägger vikt vid – inte efterlevs. Ytterligare en filosof som resonerat om bitterhetens värde är Jeffrey Murphy. Han anser att bitterhet är ett uttryck för självrespekt. Den som inte blir förbittrad när han eller hon utsätts för en kränkning är, skriver Murphy i Getting Even, sannolikt en person som saknar självrespekt.

Peter Frank Strawson resonerar på ett snarlikt sätt i ”Freedom and Resentment”. Den som brister i bitterhet då han eller hon behandlas illa, som inte reagerar med bitterhet i en kränkande situation tycks inte ta sig själv eller sina rättigheter på särskilt stort allvar. En av de första som resonerade kring bitterhetens funktion i människans moral var biskopen Joseph Butler. I Fifteen Sermons Preached at the Rolls Chapel and a Dissertation upon the Nature of Virtue (1726) hävdar han att bitterheten har ett socialt värde: ”resentment against vice and wickedness is one of the common bonds, by which society is held together”. Just så. Det finns tillfällen då mänskligheten bör förenas i gemensam avsky och avståndstagande snarare än i kärlek. Ibland är vrede på sin plats – och ett terrordåd i vår huvudstad som skördat flera dödsoffer är, menar jag, en sådan situation.

Vrede och bitterhet kan benämnas som moraliska känslor, vilket innebär att de är bärare av normer och värderingar. De uppkommer som reaktioner på att grundläggande moraliska värden blivit kränkta genom en avsiktlig handling – som att döda människor med hjälp av en stulen lastbil. Berättigad bitterhet och moralisk vrede är uttryck för individens respekt för sig själv, sina medmänniskor och samhällets gemensamma moral.

Det finns alltså goda skäl att vara både bitter och vredgad efter en oförrätt. Det är sunda, naturliga och moralisk riktiga reaktioner på våld och ondska – så länge som de inte går till överdrift. Om bitterheten och vreden inte står i proportion till kränkningen, om våra känslor driver oss att utkräva hämnd eller ta lagen i egna händer har gränser som inte ska överträdas överträtts. Bitterheten är, som Robert Solomon skriver ”the passion of justice denied”. Bitterhet, vrede och hämndgirighet fyller en viktig funktion i människans psykologi och i vår moral. Moral är nämligen något mer än ett försanthållande av principer. Moral är något vi bryr oss om.

Man kan naturligtvis invända mot mitt och de ovan nämnda filosofernas resonemang att bitterhet inte alls är uttryck för självrespekt. Tvärtom. Man kan hävda att den som respekterar sig själv och tar både sitt värde och sitt ansvar på allvar vägrar att uppleva känslor som vrede, bitterhet och hämndgirighet. Att vända andra kinden till och förkunna godhet och kärlek kan tyda på en helgonlik karaktär. Det kan också vara tecken på en förslavad och underordnad personlighet – en personlighet som lider av en skriande brist på respekt för sig själv, sina rättigheter, för andra människors värde. Kanske är oförmågan att uppleva vrede och bitterhet också ett uttryck för en civilisation som förflyttat sig så långt ifrån det ursprungligt mänskliga att den förlorat självbevarelsedriften? En destruktiv domesticering att jämföra med befriade minkars oförmåga att hantera sin frihet? Har vi i vårt land levt i fred och harmoni så länge att vi förlorat förmågan att identifiera hot? Är vi så invaggade i en idé om trygghet att vi tror att död, våld och ondska bara är fiktioner?

Många har, efter terrordådet den 7 april, varnat för att rädslan ska splittra människor och leda till ett ”vi och dom tänkande”. Jag är inte ”vi” med dem som inte respekterar andra människors värde och rätt till liv, med mördare och terrorister. De kommer alltid att vara ”dom” i min värld. Bitterheten och vreden är det känslomässiga beviset på att vi tar oss själva, våra och andras rättigheter på allvar. Vreden kan ge oss kraft och energi att agera – och bitterheten innefattar hopp, hoppet om en fredlig värld där barn inte blir dödade av terrorister på väg hem från skolan. 

Ann Heberlein

Annonser
Det här inlägget postades i Andra författare. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till ”Hur blev vi ett folk utan respekt för oss själva”

  1. kbrel skriver:

    Hjärntvätt är ordet 😦

    Liked by 1 person

  2. hllviken skriver:

    Så här långt har Globalfascismen kommit i Sverige:

    Liked by 1 person

  3. Ola Persson skriver:

    Nu läste jag det här väldigt fort – det var ganska mångordigt – men folk menar naturligtvis inte att man ska visa kärlek mot terrorister, utan att sådana här händelser inte ska leda till att man börjar anklaga hela grupper för att vara onda, vilket skulle leda till splittring i samhället. Ann Heberlein verkar helt ha missförstått/misstolkat.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s