”Se om din natur”

Jan Rosbäck, twitter@esamawuta, tipsar om denna artikel i European Council on Foreign Relations, ecfr.eu. Ur artikeln:

”…We will have to change our way of living as we knew it for a considerable time. We will close factories, ground planes, and empty office skyscrapers, while closing borders and enduring long waits in supermarkets, overcrowded hospitals, and many online meetings. We will suffer a significant loss of life… There is no doubt that we will eventually overcome this crisis…

…it will challenge globalisation and rearrange the world order.”

Vi har nog att vänta dessa våra förmyndares world order… Så ”se om ditt hus”, din kunskap om vad naturen bjuder oss alla (så länge våra förmyndare med hjälp av deras zombieväljare inte tar död på den). Nässlorna har kommit i Norrköping tillsammans med allt annat ätbart s.k. ogräs!

Glöm ej allas vår Gräsrotsrevolt i paniken de försöker skapa och att det är fullmåne idag med en starkt strålande Venus på andra sidan månens uppgång (så stark vart 8:onde år då hon befinner sig som längst bort från solen). I morgon får vi hoppas alla häxor flyger till Blåkulla 😉

Det här inlägget postades i Gräsrotstankar. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till ”Se om din natur”

  1. hllviken skriver:

    Den mest intressanta kulturhistoria om Påsk (På tyska)

    Gillad av 1 person

  2. corneliadahlberg skriver:

    Jag läser just nu Stilla veckan förklarad av tyska prästen Emil Bock i Kristensamfundet ur hans bok ”De tre åren” i översättning av Magda Engqvist och Magda Henning Andersson, Kosmos förlag,
    1961. Kan jag varmt rekommendera och kan kopiera om du/någon är intresserad!

    Gillad av 1 person

    • hllviken skriver:

      Det kanske är lämpligt för blogginlägg? Om det är en bok, kan man sammanfatta kapitel i flera poster.

      Gillad av 2 personer

      • corneliadahlberg skriver:

        Jag skulle gärna göra blogginlägg av Emil Bocks förklaring av varje dag i Stilla veckan, men eftersom det är så mycket som 2-4 A-4-sidor varje dag gissar jag att få kommer läsa. Sammanlagt blir texen längre än Gräsrotsrevolten som ju inte många orkar läsa 😉 Men nedan kommer ett smakprov på Långfredagen (har ej läst dagens än) så kanske vi kan ta dem nästa år dag för dag? Det räcker om någon önskar!
        Texten kommer naturligtvis lämna många frågor kvar eftersom det är utdrag ur en bok.

        Prästen Emil Bock har förresten även översatt Nya Testamentet direkt från grekiskan som var det språk som evangelierna nedtecknades i.

        ”Ur ”De tre åren” av Emil Bock i översättning av Magda Engqvist och Magda Henning Andersson, Kosmos förlag, 1961

        LÅNGFREDAG

        I den mån som stilla veckan verkligen blev stilla tycktes Jesu hållning bli en annan.
        Hans glödande vilja var inte längre inställd på strid. När mellan midnatt och
        soluppgång rättstjänarna i Getsemane lade hand på Honom, hindrade Han dem
        inte. I stället hindrade Han Petrus, som ville kämpa för Honom. Gripen av råa händer
        släpades Han fram och tillbaka genom staden från den ena ändan till den andra.
        Skenbart hjälplös var Han utlämnad åt deras grymhet, som gisslade Honom, satte
        törnekronan på Hans huvud, spottade på Honom och slog Honom i huvudet.
        Åskådarna rördes till djupaste medlidande, när slutligen bödelstjänarna tvingade den
        utmattade att bära det tunga korset och därefter skoningslöst spikade fast Honom vid
        det. Vad blev det av den flammande kraft, som de första dagarna i veckan ljungade
        omkring Honom till försvar och angrepp? Hade Han gett upp kampen inför
        människornas blindhet och ondska?

        Men det var bara ytligt sett så som om Hans kampberedda hjältemod hade ersatts av
        ett viljelöst, passivt anammande av ödet. Det var inte bara en människa, som
        människorna plågade och korsfäste. När Kristus led, var det en gud som led. Den
        kamp, som under dagarna förut fördes på ett mänskligt plan, fortsatte nu i den
        andliga världen. Osynlig för mänskliga blickar antog striden oerhörda mått.
        Kristus kämpade inte mot fiender i kroppslig gestalt utan mot osynliga motståndarmakter för att befria människorna från deras tyranni. Han kämpade mot de luciferiska makterna, det vilseledande skenljusets glittrande väsen, som vill göra människorna främmande för jorden. Han kämpade också mot de arimanska makterna, som vill göra människorna krampaktigt hårda och fängsla dem vid den döda materien. Om vi försöker tränga in i passionsdramat kan vi märka, att Kristus kämpade segerrikt, först mot de luciferiska och sedan mot de arimanska makterna. På palmsöndag utlöstes människornas hosiannarop av en flammande luciferisk andlighet, en skenbar andlighet, som hade blivit otillförlitlig. På måndag avvisade Kristus denna gamla form av andlighet. På tisdag gick striden vidare på ett annat plan, i det sluga, listiga intellektets sfär. Frågeställarna, som ville lägga snaror för
        Honom, representerade arimansk list och kylig klokhet. Med mäktiga ord vände Han sig mot de arimanska motståndarna.

        Men ännu mer än bland människorna verkar Ariman i materien. Han verkar i det
        fördolda. Och när Kristus under passionsdramats senare del skenbart avstod från att
        kämpa, följde Han i realiteten de arimanska, sataniska makterna in i de ras förborgade
        värld för att övervinna dem.

        Den makt, som Ariman har över människorna, triumferar starkast, när han närmar sig
        dem i dödens gestalt. Döden var ursprungligen människornas faderlige vän. Under
        mänsklighetens utveckling fram till början av vår nuvarande tideräkning antog
        döden allt mer Arimans drag. Den mörke anden hade förstått att utnyttja det öde,
        som är varje människas lott: att hon måste dö. Han hade gjort detta till sitt skarpaste
        vapen i kampen mot mänskligheten. Dödens välde över oss består inte bara i att vi
        måste dö. Dödens makt över oss blir egentligen uppenbar först efter döden. Då visar
        det sig, om vi kan förbinda oss med vad som sker på jorden bland dem som hör oss
        till, fastän vi har lagt av oss vår jordiska kropp. Dödens egentliga förbannelse ligger
        i att den har makt att rycka oss bort från det jordiska och slunga oss ut i en tillvaro
        på andra sidan utan någon förbindelse med jordelivet.

        Ariman driver gyckel med människornas förhållande till jorden. Under människornas liv fjättrar han dem vid materiens värld. Ju mer människorna är fästade vid det
        jordiska, desto svårare är det för dem att efter döden lösgöra sig från jorden. Och
        bara de människor, som under sitt jordiska liv har fått förankring i det andliga, kan
        efter döden öva inflytande på jordiska förhållanden. Frigjorda från materien kan de
        förbli förbundna med dem, som ännu lever på jorden, och hjälpa dem. Efter döden äger
        vi bara så stor andlig makt över materien, som vi har tillkämpat oss på jorden.

        När det föreföll som om Kristus passivt överlämnade sig åt angriparna vann Han sin
        största seger över Ariman. Han värjde sig inte mot människorna. Han ville inte
        undvika det fysiska lidandet och döden. Men mot den sataniska makten värjde Han
        sig, ja, Han vann seger på seger över den.

        Då Kristus på skärtorsdagen i aftonens stillhet delade ut den heliga måltiden till
        lärjungarna såg det ut, som om det skedde utan kamp. Men det var en underbar seger
        över tyngdens och materiens ande, när Kristus tog bröd och vin i sin hand och
        jordens alster blev lysande genom Hans hjärtas solkraft. Ur mörkrets välde ryckte
        Han det, som skapats på jorden, och gjorde det till sitt väsens lekamen och blod.

        I Getsemane kom Kristi kamp mot dödens makt in i ett avgörande skede. I den stilla
        lunden med oljeträd, där Han så ofta hade gett lärjungarna förtrolig undervisning,
        måste Han i yttersta ensamhet utstå fiendens allra farligaste angrepp. Nattvarden,
        som Han just hade instiftat till mänsklighetens framtida väl, skapar gemensamhet
        mellan människorna. Men gemenskapens under kom inte Honom själv till del.
        Lärjungarna var inte vuxna det stora ögonblicket. Judas hade hemfallit åt förräderiets mörker. Men också de andra lämnade Honom i sticket. I Getsemane föll de i
        sömn, den sömn, som ledde till att Petrus förnekade Honom.

        Det var inte inre svaghet och ångest för döden, som Kristus hade att kämpa mot i
        Getsemane. Om man trodde, att Han i Getsemane bad att bli förskonad från döden,
        skulle man grymt missförstå Hans lidandesväg. Det var inte fruktan för döden, som
        anfäktade Honom. Döden själv angrep Honom.

        Dödens furste, som redan ängslades över att förlora väldet över Honom, trädde fram.
        Mordängeln ville gripa Honom. Hemligheten med Kristi kamp i Getsemane låg i,
        att döden ville överlista Honom. Dödens furste ville rycka bort Honom för tidigt,
        innan Han hade fullbordat sitt verk och genomträngt hela jorden med sin ande.
        Hela tre år hade elden från Hans gudomliga jag blossat i Hans kropp och själ. De
        mänskliga höljena hade nästan förbränts till aska. Vad Han ännu måste bära och
        fullborda på jorden fordrade så mycket kraft av Hans jordiska höljen, att det var
        risk för att Han skulle dö i förtid. Den arimanska makten låg på lur och ville
        begagna sig av detta ögonblick.

        Lukas, läkaren, beskriver i exakta ordalag vad som skedde.
        Det är bara de gängse översättningarna, som är skuld till att denna scen har blivit
        missförstådd och felaktigt förmänskligad.

        Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare …
        Den grekiska texten använder emellertid ordet agoni, dödskamp. I medicinsk
        mening inträdde redan dödskampen. Lukas tillfogar:

        …och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föll ned på jorden. (Luk. 22: 44)
        Härmed anger han det exakta symptomet på agoni.

        Kristus segrade. Han avvisade döden. Tiden var ännu inte inne. Med starkare
        bedjande kraft än som någonsin har utvecklats på jorden kämpade Han för att få
        stanna kvar i sin kropp. En efterklang av denna kamp hördes, när Han på korset
        sade:

        Jag törstar. (Joh.19: 28)

        Omedelbart innan Han utandades sin själ, förblev Han trogen det jordiska. Han ville
        inte bara ingå i det andliga genom döden. Han ville förbli förbunden med det jordiska,
        när Han gick genom dödens port. Däri består Hans seger över döden.

        Han kämpade sig i sin kropp allt djupare in i den jordiska materien. Det fanns ännu en
        rest, som måste genomglödas av Hans ande. Inte ens den ville Han överlåta åt
        denna världens furste, som redan trodde att materien var hans omistliga egendom.
        Dramat ryckte åter in i mänskliga sammanhang på långfredagens förmiddag. Ett
        möte kom till stånd mellan Kristus och hela mänskligheten, som representerades av
        de tre gestalterna Kaifas, Pilatus och Horodes. Sedan gick vägen upp till Golgatas
        kulle. Krigsknektarna slog spikarna genom Kristi händer och fötter, och det
        föreföll som om Han fogade sig i allt helt passivt. Men i verkligheten hade Hans
        innersta genom den bittra smärtans läkedom erövrat andens makt över materien, så
        att döden inte mer kunde komma åt Honom. De arimanska makterna, dödens
        väldigheter, märkte det. Med sina sista krafter uppträdde de på skådeplatsen i
        rasande ursinne över att deras makt hade brutits. Då solen vid långfredagens
        kvalmiga middagstid förmörkades och jorden bävade, var det, som om alla onda
        andar i kosmos och på jorden stormade fram för att hjälpa den sataniska dödsmakten
        att segra trots allt. Men Kristus förblev oberörd av dödens makt. Döden kunde inte
        beröva Honom något av Hans andes maktfullkomlighet, av Hans välde över all
        jordisk tillvaro. De kosmiska makter, som kämpade över Golgata, var i överensstämmelse med Hans vilja. Han sade till förföljarna i Getsemane:

        Men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt.
        (Luk.22:53)

        När solen förmörkades, skedde intet annat än det, som Kristus själv hade gett tecken
        till.

        Under förmörkelsen på Golgata uppenbarades ett mysterium, som vi bara kan
        antyda. Kristi lekamen, som hängde på korset, började lysa. En hemlighetsfull
        solglans bröt genom det skrämmande mörkret vid middagstid. Kristi sol visade sig,
        när den yttre solen förmörkades. En stråle av påskens ljus uppenbarades i långfredagens
        mörker.

        Kristi sista ord på korset var:

        Det är fullbordat. (Joh.19:30)

        Det betydde inte, att kvalen var genomlidna. Det betydde, att den fullständiga segern
        över döden hade vunnits.

        Döden förvisar människan från jorden, som hon under ett helt jordeliv har lockats
        att hålla fast vid. Men när Kristus dog, förband Han sig fullständigt med jorden.
        Blodet strömmade från Hans sår ned i jorden. Med blodet från den Korsfästes sår
        strömmade Hans själ in i jorden. När en döende människas blod utgjuts förbinder sig
        själen inte med blodet utan lyfter sig mot himlen.

        Och sedan sänktes Kristi lekamen i graven, jorden öppnade sig genom en
        jordbävning. och tog emot den och själen förblev förbunden med kroppen. När en
        människokropp sänks i graven går kropp och själ olika vägar. Här gick själen samma väg in i jorden. Detta är den kosmiska kärlekens stora offer för jorden och dess
        väsen, det offer, som Kristus kunde fullborda eftersom döden inte längre hade någon
        makt över Honom.

        Jorden tog emot Kristi lekamen och blod. Jorden tog del i den stora kommunionen,
        eftersom döden inte hade någon makt över Honom, som dog på korset. Därmed
        skänktes åt jorden ett botemedel, som kan genomsyra, läka och förandliga hela den
        materiella tillvaron.

        I tre dagar höll döden Honom bunden. Efter varje människas död uppstår under tre
        dagar ett betydelsefullt stillastående i hennes öde. Tre dagar efter den fysiska döden
        upplöses också människans eteriska kropp. Men dödens furste kunde inte på den
        tredje dagen upplösa Kristi eteriska kropp. Genom den makt, som Kristus behöll över
        sitt väsen, behövde Hans eteriska hölje inte avlägsna sig från jorden. Tvärtom kunde
        det substantiera sig, så att Kristus nu först verkligen blev ett med jorden. Med sina
        andliga höljen förblir Kristus nära människorna, så som Han lovade:

        Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28:20)

        Kristus vann seger över döden genom kraften i den kosmiska kärlek, som inkarnerades i Honom. När Han stod där med märkena efter gisselslagen, smädefullt klädd i törnekrona och purpurmantel, kunde Pilatus säga om Honom: Se människan! Och när Han hängde på korset och bredde ut sina armar för att fullborda det stora offret var Han den sannaste och heligaste bilden av människans väsen.

        Evangelietext, förslag: Joh. 19:1-15”

        Gillad av 1 person

  3. Nässlor är nyttigt och ägg passar utmärkt i nässelsoppa. Ägg och solsken av hög intensitet stärker dessutom d-vitaminproduktion i huden, samt ökar immunförsvarets förmåga att skydda sig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.